Rasande.
Ja, jag säger då det.. Vart är sjukvården påväg egentligen. Idag fick jag reda på att jag möjligtvis har en blodpropp i armen. Vaknade imorse med en knepig smärta i armen, speciellt i handleden och det var inte föränn på tåget hem som jag märkte den underliga, bultande knölen jag hade precis på pulsådern. Äcklig som fan.
Mamma ringde till hudspecialisten direkt när jag kom hem, eftersom jag tidigare varit där och bytt p-piller, vilka doktorn sa skulle öka risken för blodpropp. (Här kan man undra varför jag tog dem trots risken.) I alla fall, han faxade något till akutmottagningen i Torsby och dit var jag tvungen att åka. Va fan, tänkte jag, inte är detta någon jäkla propp! Jag ville hellre på träning jag.
Vi anlände till akuten. Det gjorde mer och mer ont, och bölden blev bara större och större. Tanten i receptionen sa att detta inte aaaaaaaaaalls var något att oroa sig för och att hon själv har haft såhär måååånga gånger. Jag står där med extrem värk i handen och tanten föreslår att man ska slå bort denna svullnad. "Lägg handen med handflatan neråt och slå allt du kan!". Jo, tjena. "Öhh.. Nä..", var det enda jag fick fram eftersom jag blev ganska skräckslagen. Hur kan tanten i receptionen stå där och säga att jag ska slå allt jag kan på min onda hand, med en svullnad som kan vara fylld med blod? Pappa blev lite upprörd han med.
Vi fick i alla fall en tid hos en väldigt upptagen doktor. Vi satt i väntrummet och redan efter någon kvart kom en liten kvinna och tog mig till ett litet rum, där hon kände, klämde och frågade om jag hade sjukdomar. Sedan fick jag gå tillbaka till väntrummet eftersom det fanns mer brådskande patienter. Det intressanta var att vi var de enda där. Det fanns en tant där innan som verkade må väldigt dåligt. Men eftersom hon aldrig fick någon hjälp så tog hon sin man och drog. Undrar verkligen hur det gick med henne alltså..
När jag till slut fick komma till en doktor kunde denne man knappt svenska. "Du har ont vart?". Han tittade, kände och mumlade. Jaha, mumlade han. Det är NOG ingen blodpropp, för svullnaden BORDE vara mjukare då, så det är NOG ingen fara.. Vänta en vecka och ät tre alvedon om dagen, var tipset jag fick. Där satt jag med min halvt bortdomnade hand och blodkärl som såg ut som att de satt utanpå huden och fick höra att svullnaden KANSKE skulle försvinna. Han gav mig ett bandage som han sa inte skulle hjälpa ändå och sa tack och hej. Jag kan beskriva min oro och rädsla med detta extrema scenario: Under veckan faller jag plötsligt ihop mitt i matsalen och avlider. Doktorn säger då: "Oj.. Det var visst en blodpropp ändå! Då vet vi det till nästa gång."
Men hallå. Man måste ju ändå få veta säkert om det inte är något allvarligt!?!??! Eller är det bara jag som tycker så? Här sitter jag med en stor, jävla blå knöl på handleden som gör ont.
Kommentarer
Trackback
